Varför är det så svårt med rubriker?
Två dagar på Älvsborgsteatern. Har varit väldigt kul och lärorikt. Fått jobba med grabbarna hela tiden, och dom tyckte jag var såå duktig och jag fick gärna komma dit igen :) Det är faktiskt ganska kul och jobba med scenografi. Men det känns liksom lite snopet när man jobbat med att bygga upp scenografin sätta ljus och ljud i två dagar och sen spelas det en föreställning på en timme och sen river man allt arbete på 45 minuter. Fast ska jag vara ärlig så är det ganska kul att riva också ;) Ja, scenteknik hade varit kul att jobba med, men jag tror att svartsjukan på de som får stå på scenen skulle bli för stor, för det är väl där jag vill vara, i rampljuset ;)
Ja föreställningen då som var igår var en dansföreställning. Mycket udda sak, de började med att springa på stället i en kvart. Lite segt, men bra ändå! De pratade om att föreställa sig ett liv utan känslor, utan smärta. Ganska kul tanke, men tänk vilket tråkigt liv vi skulle ha, fast iuf så känner man ju ingenting, man känner alltså inte att man har tråkigt, så man skulle bara gå runt utan mål, utan nånting! hmm, ja....
Lite mat har jag lagat idag. Gyros och pasta. Gyros är det grekiskt, turkiskt? Ah, jag vet inte...Ja, ja är ledig idag, tog mig den friheten, jobbade faktiskt till klockan nio igår, och förresten hade jag inte hunnit nånting idag för jag åker till Andy snart :)
Hmm...Jag kanske inte är så liten som jag tror. Jag är faktiskt myndig, fast det är väl ingen garanti, men jag får väl acceptera att jag faktiskt inte är så liten längre iallafall. Kan inte begära att mamma och pappa har svaren på allting eller kan lösa de problem som uppstår. Jag måste faktiskt kunna ta hand om mig själv, våga ta egna beslut, våga lita på mig själv att jag kan klara mig på egen hand. Visserligen har jag fått laga mat åt mig själv och bo hemifrån i två år, men man har alltid haft den tryggheten att veta vad man måste göra, man har alltid kommit hem varje helg och blivit ompysslad. Det klart att jag alltid får komma hem till mamma och pappa, men man kan ju inte leva som en 15-åring hela livet. Man måste ju faktiskt ta steget ut, falla fritt och hoppas på att man landar mjukt. Tryggheten ligger ju i den skyddsring av underbara människor som man faktiskt har. Men jag måste lära mig att verkligen tro på mig själv också, till hundra procent, våga göra det som jag tycker är rätt, inte påverkas för mycket av andra, skulle de veta bättre än jag? I vissa saker kanske, men inte alltid! Usch, nu gjorde jag mig sådär patetiskt liten igen, men ne, Skärpning Julia!
Lite långt, lite osammanhängande men det är väl så det är just nu. Det finns alltid baksidor, fast den ljusa framsidan är nog ändå starkast!
Om du bara visste hur bra du sätter ord på mina känslor, tack! Jag förstår till 110% även om det verkar konstigt.